SLUTBLOGGAT! :)
En jämförelse
Jag brukar varken läsa gammal eller morden litteratur mycket, dock kollar jag mycket på filmer och serier.
Därför påminde denna boks handling mig mycket om en turkisk serie (översatt) som jag kollar på. I serien är det en kille som ser väldigt bra ut, han dejtar 3 tjejer samtidigt. En av dem är gift med en rik man som hon bara är gift med för pengarna och makten. Det påminde mig om Otto som är förlovad med Malvina för samma orsak men är "kär" i Ottilia.
De andra två är systrar men ingen av den har det minsta aning om att de är med samma kille. En dag gick den stora systern hem till killen utan att ha meddelat honom om det, när hon kom till honom upptäckte hon att han just legat med en annan tjej (hon som är gift med den rika). Det blir strul och tjafs och han råkar knuffa henne ner för trappan från andra våningen. Hon hamnar på sjukhus och de får reda på att hon var gravid men att hon miste barnet. Även den andra tjejen visade sig vara gravid. Lite som i boken då Otto gjort Maria gravid och Ottilia får reda på det. När hennes lilla syster får veta vem som är pappan blir systrarna ovänner och det blir en massa problem. Stora systern blir mentalt sjuk.
Killen hittade på en massa ursäkter och lösningar som han försökte övertala lilla syrran med tills han lyckades få henne att fly med honom då hon också gjorde det trotts allt för att hon var dödsförälskad i honom. Samma som i boken bara att Ottilia lyckades stå emot Ottos idéer.
Hon gjorde verkligen inget bra val måste jag säga, då det inte slutade med världens lyckligaste slut så som i sagornas värld. Utan han förändrades på alla möjliga sätt, han började dricka, komma hem sent på nätterna utan att säga vart han varit, bli aggressiv och misshandla henne. Sen har jag inte sett så mycket mer, men boken påminde mig mycket om den serien.
Själv har jag aldrig upplevt något liknade och hoppas att jag verkligen aldrig kommer att göra det heller. Förutom det där med krossade illusioner som jag skrivit om i tidigare inlägg.
Ett särskilt citat
Ett särskilt citat jag kommer ihåg är då Ottilia träffar Otto första gången och hon blir kär i första ögonkastet. Hon beskrev honom som drömprinsen, att jag nästan själv blev kär! Tycket nästan det lät som en dikt med de härliga målande beskrivningarna.
” Ej finns det en varelse så skön som han. Han är lagom lång, lagom smal. Hans panna är så ren, att man skulle tro det vara sjelfva sanningens och ärlighetens egen spegel. Och ögonen! Hans blick kunde vara himmel eller en dödsdom Hans mun var glädjens thron och allvaets tabernakel, det vill säga dit allvaret välsallan gick; men det kom dit, då var det skönare att se än all annorstädes. Ja, nu vet du kära Mormor, hur’ han ser ut, ty att tala om hans vackra näsa, hans penslade ögonbryn och välbildade händer…”
Detta var ju blott bara hennes illusioner om Otto. Det påminde mig om hur vi människor konstant dömer människor efter set vi ser. Vi lurar oss själva av vår syn. Som till exempel om vi såg en stor och kraftig man skulle vi nog tro att han är stark, modig och har en mörk röst, vi skulle aldrig tänkt på att han kanske har en väldigt pipig och mesig röst och att han är feg. Eller om vi såg en femtonåring morsa skulle vi direkt tänka men gud vilken ansvarslös slampa, vi skulle aldrig tänkt på att hon kanske blivit våldtagen eller gått genom någon annat hemskt.
Jag menar hur många gånger har vi själva inte blivit lurade av vår syn och dömt direkt.
En särskild scen
En särskild scen jag kommer ihåg var när Ottilia inträdde Stockholm och beundrade allt hon såg och tycket att allt var så otroligt vackert, hur hon såg fram emot resan. Men så senare i boken blir inget som hon trott, hennes illusioner krossas. Hon blir allvarligt sjuk och har en extrem hemlängtan, hem till sin mormor.
Det påminde mig lite om mig själv faktiskt. Jag kommer ihåg i somras när jag åkte till Grekland, jag vara lika ivrig, längtansfull och hade en massa förhoppningar som Ottilia. Jag ska inte säga att resan sög men den tredje eller fjärde dagen (kommer inte riktigt ihåg) så fick jag någon slags ögoninflammation och hade fruktansvärt ont. Jag kunde varken öppna eller stänga ögon. Tårarna bara rann och rann, och det gjorde att min solbrända hy under ögonen bara blev torrare och torrare, sprack och flagnade. Det kändes som om jag hade nålar och knivar i ögonen. Jag fick åka in till sjukhuset där men den hjälpen jag fick där varade inte längre än några timmar innan smärtan kom tillbaka. Just de dagarna ville jag bara komma tillbaka hem till Sverige, Sveriges sjukhus och mina föräldrar som inte var med på resan. Resans första dagar var heltunderbara, men när jag blev sjuk blev inget som jag hade förväntat mig eller planerat. Jag hade aldrig trott att jag under min semester som jag hade längtat efter så mycket och hade stora planer inför skulle få ligga innanför sjukhusets och hotellets väggar. Sista dagen när vi skulle hem blev jag friskare, smärtan hade åtminstone lugnat sig. Det första jag gjorde när planet landade var att pappa tog mig till vårdcentralen.
Alltså sker saker och ting man aldrig haft en smula tanke på, allt kan förändras lika snabbt som vindens riktning.
Min åsikt om boken
Jag tycker att boken var helt uttråkande i början, men när man hade läst ungefär halva boken blev den mer intressant, och i slutet var den som bäst. (Hade önskat ett längre slut) När det liksom blev mer "action" i händelsen. Jag tror nog att språket är det som gör boken tråkigare (gammaldags svenskan och franskan). Hade språket varit mer morden hade man nog uppskattat boken mer. Eftersom de handlar om en tjej i vår ålder där det inte är så stor skillnad på vårt tänkande och våra drömmar. Det viktigaste i livet i denna period, vännerna, utseendet, och sist men inte minst kärleken, hennes mest älskade över allt på denna jord, Otto. Så är det ungefär för alla tjejer vid den här åldern, och så var det för 200 år sen med. Den känsligaste och osäkraste perioden i livet antagligen. Det som gör läsningen roligare är att man får en klarare bild av vad det är som skilljer sig mellan oss ungdomar idag och för 200 år sedan. Eftersom man vet hur det är idag för det mesta men man vet inte hur det var då. När man läser boken ställer man mig frågorna "hur skulle jag ha reagerat och gjort" eller "Hur skulle det vara för mig idag", och då märker man att det inte är så stor skillnad på Ottilias tänkande då och vårt tänkande idag. (Det skiljer alltid sig från person till person, men generellt) Skillnaden var mest samhället, normerna, och omgivningen. (Inlägg och den skillnaden finns i tidigare inlägg) Ämnet var väldigt känslig och sorlig, bocken är trotts allt värd att läsa tycker jag. :)
Passande slut?
Hon berättade allt i en tillbakablick och avslutade det på samma ställe. Början av boken då man bara får veta att hon verkar väldigt slut och negativt förändrad efter resan fick en att undra varför, när hon berättar allt i en tillbakablick får man svaret, och sorligt vis slutar det med att hon snart kommer att dö (min tolkning, då det är skrivet på ett så metaforiskt och symboliskt sätt)
Sista meningarna, Citat
"När man bara börjar att halka nedför en fasansfull brant, så går det allt fortare och fortare. Det är en sorglig men sann erfarenhet. Hvarken helsa eller förmögenhet kunna någonsin på detta sätt räcka till för Ottos återstående lif, och, sedan båda delarne äro borta, måtte då Gud i sin mildhet ingifva honom verklig, upprigtig, från hjertat kommande ånger! Det är allt, hvad jag nu merönskar den tomma bilden af honom, som jag älskade öfver allt annat, som jag en gång satte i bredd med min Gud, för hvilket jag äfven är straffad nog, då jag vid tjugo år sett alla mina illusioner smälta bort.
God natt, Mormor! Oljan i lampan varar icke många dagar till, det känner jag - med fröjd."
Det här är sista meningarna i boken. Hon säger att hon då vid tjugoårsåldern sett alla hennes illusioner smälta bort. Inget blev så som hon hade förväntat sig eller trott skulle ske. Utan hon fick se det verkliga tuffa livet. Hennes illusioner som smälte bort förblev en lärdom i hennes liv. Det blev bara värre och värre "När man bara börjar att halka nedför en fasansfull brant, så går det allt fortare och fortare. Det är en sorglig men sann erfarenhet." När det väl började slutade det inte att bli värre och värre, först att lämna sin älskade och goda mormor, sedan placeras där hon var tvungen att anpassa sig, dubbelmoralen, bli förälskad, då det visar sig att han redan gjort en tjej gravid, och är förlovad med en annan, sedan hennes sjukdom etcetera. Det blev bara värre och värre till slut hade hon fallit till botten och orkade inte mer. Eftersom Kristendomen var något stort och respekterat på den tiden, som dock inte är det idag så skulle man älska Gud över allt annat. Hon älskade Otto så otroligt mycket att hon satte honom på samma nivå som Gud. Hon tror därför att hon blev straffad för det och därför fick alla hennes illusioner bara förbli drömmar och istället fick hon ett hårt liv, "som jag älskade öfver allt annat, som jag en gång satte i bredd med min Gud, för hvilket jag äfven är straffad nog, då jag vid tjugo år sett alla mina illusioner smälta bort."
Hon avslutar det med "God natt, Mormor! Oljan i lampan varar icke många dagar till, det känner jag - med fröjd.", som jag tolkade att hon inte hade många dagar kvar i livet. Oljan höll på att ta slut och när den gör det slocknar ljuset, ljuset som då är hennes hopp och livet. Den höll på att ta slut och skulle inte vara i så många dagar till. När den skulle slockna skulle hon dö.
Slutet, en sammanfattning
När Ottilia äntligen blivit friskare ska hon gå ut från sitt rum och äta middag med alla andra. Där hon träffar Otto och han "första gången, i andras närvaro tilltalade mig, utan att bruka benämningen cousine, och dessa ord vorro dessutom beledsagade af en blick, en blick, som icke kan beskrifvas, ty det var kärlekens, den glada, lyckliga, om andras blickar liknöjda kärlekens". Men plötsligt öppnas dörren och hennes faster kommer in med en man och en kvinna vid varsin hand, därefter hennes oncle in med en ung blond flicka och arla sist en ung man som hon vid första ögonkastet igenkänner, Alfred, Ottos barndomsvän. Då förstod hon att den unga tjejen var Ottos fästmö Malvina och hans blivande svärföräldrar. Mer hinner hon inte se innan det svartnar till för hennes ögon och hon vaknar upp fyrtiofem minuter senare uppe i sin säng med doktorn och Melida vid sida.
Än en gång faller hon in i sin sjukdom i ytterligare flera veckor. Hon får höra att Otto gift sig och flyttat till sin nyblivna fru. Melida är den enda som stöttar henne och alltid är där vid hennes sida oavsett vad tills Ottilia blir bättre och får åka tillbaka hem till sin älskade och goda mormor. Hon bestämmer sig för att kolla förbi hennes vän Maria, den fördetta kammarjungfrun och hennes bebis. Hjälpa dem med det lilla hon kunde om de vore bortglömda. Men det var dem inte, på grund av Ottilias hjälp med att skriva brevet.
När Marie måste ge sig iväg passar Ottilia barnet, "Jag lutade mig ned öfver barnet, och tusen tårar och kyssar egnades detta lilla ting, som jag skulle gifvit all verldens rikedom för att, utan blysel, utan vanära eller känsla af brott, rå om, kunna kalla mitt".
Plötsligt Öppnas dörren hastigt och Otto kommer in. Han faller vid hennes vid hennes fötter gråtande och vilar sitt huvud mot hennes knän men hon ber honom "snasa sig". Hon såg det som Guds vilja att de icke skulle skiljas åt utan ett farväl för hela detta liv.
Klassiker, eviga teman
En klassiker dör aldrig ut kan man säga, den slutar aldrig att tala om vad just den boken har att säga. Förr kunde man inte uttrycka sig som man ville. Därför valde många författare att uttrycka sig genom böcker. Sophie kritiserar samhällets dubbelmoral i boken. Detta har väckt intresse hos många människor och även hos de nya generationerna för att det är ett ganska känsloväckande ämne hon skriver om, som har gjort att boken är omtyckt och mycket omtalad som har gjort att den räknas som en klassiker.
Med de eviga teman märker man att skillnad mellan då och idag ändå inte är så stor trotts en så lång tids skillnad och en så framgångsfylld utveckling. Dessa eviga teman gör att en bok kan vara omtyckt genom tiderna hur gammal den än är. De brukar ha ett betydelsefullt och lärorikt budskap. De eviga teman så som samhällsnormerna, klyftorna mellan alla människor, rika och fattiga, unga och äldre, män och kvinnor, kärlek, maktspel, etcetera är tidlösa, slutar man aldrig läsa om.
Fokusen i denna bok ligger nog mest på olycklig kärlek och samhällets dubbelmoral, med alla andra existerande i bakgrunden på berättelsen. Olycklig kärlek har genom alla tider och än idag existerat. Det är riktigt sorgligt med olycklig kärlek, kärlek är en av de vackraste, starkaste, svagaste och känsligaste känslorna, och ett behov i våra liv. Därför är det riktigt sorgligt med olycklig kärlek. Eller ännu värre när något har påbörjats och man har lurats och därför tvingas avsluta, såsom i Ottilias fall där sedan alla hennes förväntningar och förhoppningar krossas och hela hon liksom inte kan acceptera det helt utan bara blir förvirrad och deprimerad. "Farväl, du min ungdoms kärlek! Farväl, alla mina ljusa drömmar om jordisk sällhet! Farväl, min Otto, ty vi äro skiljda, och det för evigt! Alltsammans har ju blott varit en dröm - under hvilken du icke sofvit, och från hvilken jag nu vaknat upp. Så är det, min Otto"
Ett annat ämne är samhällets dubbelmoral, det är så hemskt när man verkligen älskar någon och tror denne är äkta och så visar det sig att man trott helt fel. Jämt visar det sig att ens närmaste är de falskaste. Man väljer inte sina vänner, utan man finner dem. Förr eller senare upptäcker man vilka som är de närmaste. Ottilias närmaste som hon verkligen älskar och bryr sig om är hennes mormor, som aldrig visat henne mer än ett ansikte.
Berättelseformen
Adios amigos!
Observerade
I boken duar man inte varandra som vi gör nu för tiden. Utan man säger ni, farbror, faster etc. för att visa respekt. Vi duar varandra och säger förnamnet istället för fru, tant och farbror men vi visar ändå respekt genom hur vi talar till varandra, det spelar ingen roll eller det handlar inte om vad vi kallar varandra.
Tack och hej!
Om jag vore Ottilia...
Alltså tycker jag att Ottilia gjorde helt rätta val, även om det var riktigt svåra beslut.
Hejdå!
Okontrollbara känslor
Hej hej! I det här inlägget tänkte jag skriva lite om de okontrollbara känslorna hos Ottilia. :)
Ottilas känslor är oemotståndliga, hon påverkas dessutom mycket utav Otto. Som till exempel även fast än hon inte gillar sin faster särskilt mycket så har hon en svag känsla av att hon trotts att gillar henne. ”Denna qvinna var ju Ottos moder! Bara denna omständighet gaf henne i mina ögon ett värde”. Detta citat är tagen efter allt Ottilia har fått reda på om Otto och fått reda på vem han verkligen är. Hon Älskar Otto så otroligt mycket att hon älskar allt som har med honom att göra!
När Ottilia är sjuk och ligger i sitt rum sovande kommer Otto in när hon vaknar och är oerhört kärleksfull mot henne, bara det får henne att plötslig bara glömma bort allt ont, "Kära Mormor! hur är det möjligt, att man från en sådan sorg, sådan qval, kan inom några timmar återgå till en glad, mild, förtjusande sinnesstämning, utan minne af hvad som varit, utan fruktan för vad som skall komma, utan besinning, utan eftertankar?"
Även Otto älskar henne obeskrivligt mycket så som man uppfattar det när man läser, men det får en att undra om han bara leker med henne eller om han verkligen är seriös. Ena sidan får han mig att tro att han verkligen älskar Ottila och att det är första gången han är kär på riktigt medan Maria bara var för ligg och Malvina för pengarna och maktens skull.
Men andra sidan får mig att tro att han är exakt likadan mot henne som han var mot dem andra, för när Ottilia var hos Maria och Maria berättade om Otto påminde det mig om hur han var och vad han sa till Ottilia. ”Ack, min goda, söta, nådiga Fröken, fördöm mig inte! Han var oemotståndlig för mig, arma, oerfarna kräk, som kom från landet förlidet år. O, min Gud, hvad han var god mot mig! Och hvad han slutligen lofvade mig mycket godt för mig och för – barnet!” Ganska exakt så är han mot Ottilia, så det får en att undra om han verkligen älskar Ottilia så mycket som han beskrivet det för henne eller om det bara är en endaste stor lögn det hela.
Vi hörs!
Ottilia + Otto
Hejsan gott folk, kom att tänka på en sak när jag läste och tänkte göra ett inlägg om det.
Ottilia blir helt kär i Otto som är hennes fasters son när hon kommer till Stockholm. Otto är den enda som förgyller hennes resa, och då tänkte jag incest?? Fast egentligen kanske det inte ska ses som det eftersom de inte hade den kontakten som brukar vara mellan kusiner annars då de inte hade setts eller haft kontakt sen tidigare. Men eftersom boken är gammal, från 1800-talet så kanske det inte var så att man hade den relationen till sina kusiner som man har idag. Utan man skulle gifta sig med någon från samma kött och blod alltså kusinen eller släktingen. I det sättet känns dem inte så moderna heller, idag är det mycket blandat blad par.
Idag är det olagligt med förhållande mellan kusiner, då forskning visat att det är större risk för negativa mutationer i avkomman. Jag själv anser mina kusiner som mina bästa vänner eller syskon och har den relationen till som jag har till min egen syster och bror.
Adioos!
Ottlilia
Hej hej!
I det här inlägget tänkte jag skriva lite om Ottilia. :)
Ottilia har beskrivits som en vacker tjej från och med början av boken, hon är en ung, fattig och oerfaren tjej från landet.
"En dylik fästes äfven öfver mina bruna lockar, och, när jag var färdig, sade den frun, som Tante skickat efter, för att kläda mig, att ingen på hela balen var eller kunde vara så vacker som jag"
Som jag skrev tidigare blir Ottilia helt dödsförälskad i Otto, som också verkar älska henne otroligt mycket med allt han säger till henne. Senare i boken får Ottilia reda på att Otto redan är förlovad med den rika Malvina och gjort Maria, kammarjungfrun gravid. Trotts det hjälper hon Maria för att hon tycker synd om henne då hon ser hur illa hon ligger till för att hon blivit utslängd och vågade inte återvända hem till sin ort "sådan", skam. Utan fick bo i ett mörkt och kallt hus, där Marie "nämligen låg blek och usel på en dålig bädd, och bredvid henne ett litet barn, lindradt endast i tunna halsdukar, ehuru det var mycket kallt i rummet, hvilket var mörkt och eländigt. Jag blev stum af ängslan och en sorlig överraskning." Ottilia kände medlidande, och hjälpte henne. Hon städade, satte på värme duschade bebisen och gav sina kläder åt dem. "Sedan tog jag utaf mig mina båda underkjolar, fick mig en sax, och af flanellskjorteln blefvo nu tvänne stora stycken, hvaraf jag lindrade in den lilla ungen i det ena samt bäddade sedan med det andra åt henne, och min tjocka, varma shawl fick hon till ett litet täcke."
Efter allt det här när Ottilia går hem blir hon fruktansvärt förkrossad och sjuk. Hennes förhoppningar om Otto krossas och förändras men hon han ändå inte släppa honom från tankarna. En blandning av att hjärnan nekar honom men hjärtat inte kan vara utan honom. Sorligt nog!
Stockholm/storstadslivet
Heellow, här kommer lite om Stockholm och storstadslivet. :)
Stockholm beskrivs inte så mycket förutom i början då Ottilia inträdde huvudstaden och tyckte det var otroligt vackert, och någon gång senare nämns Kungstädgården som var någon slags barngård på den tiden. Något som än idag inte ändrats med Stockholm är nog då hon skriver "Som vi nu voro inne på stora Stockholmsvägen och på en af de bättre gästgifvaregårdarna, var der stor trängsel af vagnar, kommande och farande, Tyskar, Engelsmän, Svenskar, damer och herrar, besynnerliga betjänter, skjutsbönder, larm och skrik" än idag är det tätbefolkat i Stockholm till och med ännu fler invånare som har helt olika bakgrund och kommer från helt olika håll i världen. Självklart är Stockholm än idag otroligt vackert och säkert ännu finare skulle jag tro! :)
När Ottilia kommer till Stockholm och ska bo bland den högre klassen från att levt ett mer fattigt liv på landet måste hon börja anpassa sig väldigt mycket. Hon är oerfaren och vet inte hur man ska bete sig i Stockholm bland adelsmännen hon ska leva med. Men hennes mormor hade lärt henne mycket innan hon gav sig av. Hon skulle inte kunna vara sig själv utan var tvungen att "leka fin". För om hon betedde sig annorlunda skulle folk börja tala dåligt om dem och det gillas inte. Någon gång i början av boken när Ottilia började plockade blommor sa hennes faster åt henne "Det passar icke att springa så der, på ett allmänt värdhus, min lilla Ottilia, utan skicka då heldre Jean (Tantes Neger), han kan plocka blommor". Hon tog även upp ett exempel, "Hon talade nu till exempel om en ung flicka från landet, hvilket kommit på en stor souper i Stockholm, alldeles oförhappandes, huru dumt hon bar sig åt, hur' hon frågade om allt, såg på allt, skrattade åt saker, som ingen annan fann hvarken besynnerliga eller löjliga, slog thekoppen öfver sig och sin granne, trampade sönder sin klädning och ryckte coloretten af en dame, som satt bredvid henne" Även när hon åt var hon tvungen att tänka på bordsskick och hur hon åt heltiden, beteendet etcetera. Men hon lär sig bli van vid detta efter ett tag.
Det var ungefär så som det var med mig och min familj när vi kom till Sverige. Vi var vana vid ett helt annorlunda samhälle, språk, traditioner och så vidare. Men fick anpassa oss till det svenska samhället och lära oss språket för att kunna klara oss, visst var det oerhört svår, särskilt för mina föräldrar som levt hela sitt liv i hemlandet jämfört med mig som bara var fem år och skulle ha det lättare än dem. Men så idag har vi lärt oss språket och blivit anpassade till det svenska samhället. Fast än vi förändrats mycket så har vi inte glömt eller slutat helt med våra traditioner, vilket jag tycket är väldigt bra faktiskt. Vi har förändrats så pass mycket att när vi nuförtiden åker för att hälsa på mina släktingar där så märker jag att jag själv aldrig skulle kunna flytta dit igen, eftersom jag är så van vid det svenska språket och svenska samhället, att jag håller på att glömma bort mitt ursprung som till exempel språket. När jag försöker prata ren assyriska utan att blanda in svenska ord så stammar jag väldigt mycket och har glömt bort en hel del ord, olyckligtvis.
Vackra Stockholm, home sweet home! :')
Bildspråk och struktur
Heeejsaan folket!
Tänkte skriva lite om hur boken är skriver ovs. :)
Ni får ursäkta mig för att jag kanske inte tar med de klockrenaste citaten, har nästa läst ut boken och glömt helt totalt bort att markera de citaten jag skulle ha med, så jag fick bläddra och leta (gick inte så bra).. Men men det får duga. ;(
Språket i boken är otroligt beskrivande och målande, många liknelser och metaforer användes. Man får helt klara bilder i huvudet när man läser, den känns även ganska poetisk.
"Masken sitter midt i hjertat och gnager omkring sig, mer och mer för hvar dag"
"Hans blick kunde vara himmelen eller en dödsdom. Hans mun var glädjens thron och allvarets tabernake"
"Min kärlek till Otto var den olja, som osynligt hälldes öfver de brusande vågorna, för att stilla dem"
"Fattig om en skåpråtta"
"Du talar, som stode du på hal is"
"Jag var i en himmel kära mormor!"
"Mager som en vindfläkt, blek som dödens lilja och tyst som dess ängel."
Tycker att det är riktigt kul med så målande språk, det får en att verkligen förstå hur det är etcetera.
Hela boken är skriven som ett endaste långt brev från Ottilia till hennes mormor, som förklarar hela hennes resa i Stockholm. Ur hennes synvinkel. Bocken börjar med meningen "Min goda, vördade, dyraste Mormor! Hvad du ser bekymrad ut! Många gånger om dagen säger du till mig: >Du reste bort en fyllig, rödblommig, yr och glad flicka, och du kommer åter, mager som en vindfläkt, blek som dödens lilja och tyst som dess ängel.> - Så är det ock, min goda Mormor! Det var det unga, glada hoppet, som reste ifrån dig; det är den bleka, färglösa, magra verkligheten, som återvänder." Sedan berättar hon allt i en tillbakablick. Det är ett väldigt smart sätt för då får hon en att undra vad som hänt henne så att hon förändrats så mycket på ett negativt sätt under hennes resa, och gör en därför nyfiken och villig att läsa vidare för att få reda på det. Hon liksom slänger oss in i handling direkt. Uppbyggnaden och strukturen som ett brev gör det mer trovärdigt, personligt och intresseväckande.
Hon liksom skapar färg i det svartvita! :)
Citat exempel
Tänkte ge ett citat exempel på mitt tidigare inlägg om normer, ett stycke som jag fastnade vid var då Otto följde Ottilia upp till hennes rum på hotellet.
”Han tog mig hastigt om lifvet och sade: Gif mig en kyss, flicka, inan vi skiljs åt, till tack för - -
- Nej aldrig! – ropade Jag och vred mig ur hans famn.
- Förlåt mig, Ottilia! – sade han med en ny annan röt – Säg det inte till mamma! Jag skall aldrig göra så mer! – Och härvid tog han min hand, som han tryckte hårdt till sina läppar.
- Mår du ännu illa, söta flicka? – sade han sedan ömt.”
En sammanfattning på det jag läst hittills
Hej hej! :)
Nu när jag läst lite i boken tänkte jag sammanfatta vad som hittills hänt i boken, hur den inleds, och vilket intryck jag får av meningarna, samt välja ut ett citat som jag tycker beskriver något viktigt som boken hittills handlar om!
Boken är skriven som om Ottilia har skrivit denna bok till sin mormor för att berätta om vad som hände henne under tiden som hon reste till Stockholm och är därför skriven i första person. Detta ser man redan i de första få meningarna då hon summerar mormoderns tankar och ger vissa antydningar till att boken kommer vara sorlig och att hon som person kommer förändras mycket. Detta var ett ganska bra sätt att fånga läsare eftersom den bygger spänning inför fortsättningen.
Bocken börjar med meningen "Min goda, vördade, dyraste Mormor! Hvad du ser bekymrad ut! Många gånger om dagen säger du till mig: >Du reste bort en fyllig, rödblommig, yr och glad flicka, och du kommer åter, mager som en vindfläkt, blek som dödens lilja och tyst som dess ängel.> - Så är det ock, min goda Mormor! Det var det unga, glada hoppet, som reste ifrån dig; det är den bleka, färglösa, magra verkligheten, som återvänder." Eftersom boken börjar så undrar man vad som hänt. Det känns som att denna mening sammanfattar hela boken där hon som huvudperson kommer genomgå en mycket ohygglig tid på sin resa till Stockholm. Från en bra, lysande och fantastisk början till ett uselt slut.
Ottilia bor med sin mormor ute på landet. Hon beskrivs som en väldigt vacker tjej, då hon skriver bland annat ”jag prisade och tackade dig af själ och hjerta, som låtit lära mig Tyska och Engelska, så att jag kunde förstå, när man sade: ein hubsches Mädchen! Ja, wahrhaftig! Eller: Yes, very beautiful, very pretty! Detta förtjusade mig”. Sedan när hennes faster (Tante) från Stockholm kommer bestämmer hon sig för att ta med Ottilia hem för att presenter henne för bekantskapen, men i verkligheten vill hon "pryda salongen med den vackra flickan från landet", dubbelmoral??
Ottilia är en oerfaren 16 årig tjej, uppvuxen hos sin mormor på landet som blir helt fascinerad av allt nytt hon får se i världen utanför när hon gör sin entré i Stockholm. Hon får bo med de högre stånden och lära sig hur adeln beter sig. Ottilia beundrar Stockholm, samtidigt som hon börjar beundra viktigast av allt Otto då hon får se och lära känna honom! Otto är Ottilias kusin, fasterns son. Ottilia blir helt förälskad i Otto och faller för honom som hon beskriver som stilig, vacker, snygg, elegant, rena skönheten! ” Ej finns det en varelse så skön som han. Han är lagom lång, lagom smal. Hans panna är så ren, att man skulle tro det vara sjelfva sanningens och ärlighetens egen spegel. Och ögonen! Hans blick kunde vara himmel eller en dödsdom Hans mun var glädjens thron och allvaets tabernakel, det vill säga dit allvaret välsallan gick; men det kom dit, då var det skönare att se än all annorstädes. Ja, nu vet du kära Mormor, hur’ han ser ut, ty att tala om hans vackra näsa, hans penslade ögonbryn och välbildade händer…” Detta verkar vara hennes första uppfattning utav honom, vi får se hur det fortsätter... Boken heter ju illusioner, vilket man skulle uttrycka som: Ögat ser vad hjärnan vill se!
Ha det gött så länge!
Bara början...
Tjaaa, äntligen har jag börjat läsa boken!!
BAAM, som jag trodde! Redan första sidorna vart språket helt annorlunda och "värre" än klassikern Pengar. "...man visste icke hvarföre, och som prompt skulle retirera derutur - man visste ej hur'; icke för att hon var så utomordenligt rädd och uppskrämd för choleran..." är en oändlig mening som boken börjar med. (Tio och en halv rader) Språket kan jag redan nu säga är katastrof! Orden har extra bokstäver, det känns som om de orden jävlas med mig. Fast det är inte det som är problemet, ständigt uppstår det ord som jag aldrig förr hört talas om, dejeuner, peignor, dristeliga, pretex, vivacite, rallade, advocerad, quadrera, moquerie, okas, bland fler. Det jag gillade med språket är att den är väldigt målande och poetisk av sig! Det gör läsningen mer underhållande.
Har läst ungefär 1/5 del av boken och det känns som om den aldrig kommer ta slut, händer då och då att jag läser om och om igen samma mening utan att ha en aning om vad jag just läst för att jag tänker på annat än det jag läser. RIKTIGT BRA BÖRJAN! Dock börjar den bli mer spännande när Otto kommer in i handlingen, men än så länge har det inte varit så mycket om honom. Hoppas på en bättre fortsättning! :)
Märkte även att det fanns ord som är nästan som engelskan med även samma betydelse, som terribelt vilket betyder fruktansvärt, förskräckligt, diner som betyder middag, och imaginationer som är inbillningar, precis som engleskan bara lite olika stavning. Ganska häftigt om man tänker efter!
Hejdå!