En klassiker dör aldrig ut kan man säga, den slutar aldrig att tala om vad just den boken har att säga. Förr kunde man inte uttrycka sig som man ville. Därför valde många författare att uttrycka sig genom böcker. Sophie kritiserar samhällets dubbelmoral i boken. Detta har väckt intresse hos många människor och även hos de nya generationerna för att det är ett ganska känsloväckande ämne hon skriver om, som har gjort att boken är omtyckt och mycket omtalad som har gjort att den räknas som en klassiker.

Med de eviga teman märker man att skillnad mellan då och idag ändå inte är så stor trotts en så lång tids skillnad och en så framgångsfylld utveckling. Dessa eviga teman gör att en bok kan vara omtyckt genom tiderna hur gammal den än är. De brukar ha ett betydelsefullt och lärorikt budskap. De eviga teman så som samhällsnormerna, klyftorna mellan alla människor, rika och fattiga, unga och äldre, män och kvinnor, kärlek, maktspel, etcetera är tidlösa, slutar man aldrig läsa om.

Fokusen i denna bok ligger nog mest på olycklig kärlek och samhällets dubbelmoral, med alla andra existerande i bakgrunden på berättelsen. Olycklig kärlek har genom alla tider och än idag existerat. Det är riktigt sorgligt med olycklig kärlek, kärlek är en av de vackraste, starkaste, svagaste och känsligaste känslorna, och ett behov i våra liv. Därför är det riktigt sorgligt med olycklig kärlek. Eller ännu värre när något har påbörjats och man har lurats och därför tvingas avsluta, såsom i Ottilias fall där sedan alla hennes förväntningar och förhoppningar krossas och hela hon liksom inte kan acceptera det helt utan bara blir förvirrad och deprimerad. "Farväl, du min ungdoms kärlek! Farväl, alla mina ljusa drömmar om jordisk sällhet! Farväl, min Otto, ty vi äro skiljda, och det för evigt! Alltsammans har ju blott varit en dröm - under hvilken du icke sofvit, och från hvilken jag nu vaknat upp. Så är det, min Otto"

Ett annat ämne är samhällets dubbelmoral, det är så hemskt när man verkligen älskar någon och tror denne är äkta och så visar det sig att man trott helt fel. Jämt visar det sig att ens närmaste är de falskaste. Man väljer inte sina vänner, utan man finner dem. Förr eller senare upptäcker man vilka som är de närmaste. Ottilias närmaste som hon verkligen älskar och bryr sig om är hennes mormor, som aldrig visat henne mer än ett ansikte.