En särskild scen jag kommer ihåg var när Ottilia inträdde Stockholm och beundrade allt hon såg och tycket att allt var så otroligt vackert, hur hon såg fram emot resan. Men så senare i boken blir inget som hon trott, hennes illusioner krossas. Hon blir allvarligt sjuk och har en extrem hemlängtan, hem till sin mormor.

Det påminde mig lite om mig själv faktiskt. Jag kommer ihåg i somras när jag åkte till Grekland, jag vara lika ivrig, längtansfull och hade en massa förhoppningar som Ottilia. Jag ska inte säga att resan sög men den tredje eller fjärde dagen (kommer inte riktigt ihåg) så fick jag någon slags ögoninflammation och hade fruktansvärt ont. Jag kunde varken öppna eller stänga ögon. Tårarna bara rann och rann, och det gjorde att min solbrända hy under ögonen bara blev torrare och torrare, sprack och flagnade. Det kändes som om jag hade nålar och knivar i ögonen. Jag fick åka in till sjukhuset där men den hjälpen jag fick där varade inte längre än några timmar innan smärtan kom tillbaka. Just de dagarna ville jag bara komma tillbaka hem till Sverige, Sveriges sjukhus och mina föräldrar som inte var med på resan. Resans första dagar var heltunderbara, men när jag blev sjuk blev inget som jag hade förväntat mig eller planerat. Jag hade aldrig trott att jag under min semester som jag hade längtat efter så mycket och hade stora planer inför skulle få ligga innanför sjukhusets och hotellets väggar. Sista dagen när vi skulle hem blev jag friskare, smärtan hade åtminstone lugnat sig. Det första jag gjorde när planet landade var att pappa tog mig till vårdcentralen.

Alltså sker saker och ting man aldrig haft en smula tanke på, allt kan förändras lika snabbt som vindens riktning.