Ett särskilt citat jag kommer ihåg är då Ottilia träffar Otto första gången och hon blir kär i första ögonkastet. Hon beskrev honom som drömprinsen, att jag nästan själv blev kär! Tycket nästan det lät som en dikt med de härliga målande beskrivningarna.

” Ej finns det en varelse så skön som han. Han är lagom lång, lagom smal. Hans panna är så ren, att man skulle tro det vara sjelfva sanningens och ärlighetens egen spegel. Och ögonen! Hans blick kunde vara himmel eller en dödsdom Hans mun var glädjens thron och allvaets tabernakel, det vill säga dit allvaret välsallan gick; men det kom dit, då var det skönare att se än all annorstädes. Ja, nu vet du kära Mormor, hur’ han ser ut, ty att tala om hans vackra näsa, hans penslade ögonbryn och välbildade händer…”

Detta var ju blott bara hennes illusioner om Otto. Det påminde mig om hur vi människor konstant dömer människor efter set vi ser. Vi lurar oss själva av vår syn. Som till exempel om vi såg en stor och kraftig man skulle vi nog tro att han är stark, modig och har en mörk röst, vi skulle aldrig tänkt på att han kanske har en väldigt pipig och mesig röst och att han är feg. Eller om vi såg en femtonåring morsa skulle vi direkt tänka men gud vilken ansvarslös slampa, vi skulle aldrig tänkt på att hon kanske blivit våldtagen eller gått genom någon annat hemskt.

Jag menar hur många gånger har vi själva inte blivit lurade av vår syn och dömt direkt.