Jag brukar varken läsa gammal eller morden litteratur mycket, dock kollar jag mycket på filmer och serier.

Därför påminde denna boks handling mig mycket om en turkisk serie (översatt) som jag kollar på. I serien är det en kille som ser väldigt bra ut, han dejtar 3 tjejer samtidigt. En av dem är gift med en rik man som hon bara är gift med för pengarna och makten. Det påminde mig om Otto som är förlovad med Malvina för samma orsak men är "kär" i Ottilia.

De andra två är systrar men ingen av den har det minsta aning om att de är med samma kille. En dag gick den stora systern hem till killen utan att ha meddelat honom om det, när hon kom till honom upptäckte hon att han just legat med en annan tjej (hon som är gift med den rika). Det blir strul och tjafs och han råkar knuffa henne ner för trappan från andra våningen. Hon hamnar på sjukhus och de får reda på att hon var gravid men att hon miste barnet. Även den andra tjejen visade sig vara gravid. Lite som i boken då Otto gjort Maria gravid och Ottilia får reda på det. När hennes lilla syster får veta vem som är pappan blir systrarna ovänner och det blir en massa problem. Stora systern blir mentalt sjuk.

Killen hittade på en massa ursäkter och lösningar som han försökte övertala lilla syrran med tills han lyckades få henne att fly med honom då hon också gjorde det trotts allt för att hon var dödsförälskad i honom. Samma som i boken bara att Ottilia lyckades stå emot Ottos idéer.

Hon gjorde verkligen inget bra val måste jag säga, då det inte slutade med världens lyckligaste slut så som i sagornas värld. Utan han förändrades på alla möjliga sätt, han började dricka, komma hem sent på nätterna utan att säga vart han varit, bli aggressiv och misshandla henne. Sen har jag inte sett så mycket mer, men boken påminde mig mycket om den serien.

Själv har jag aldrig upplevt något liknade och hoppas att jag verkligen aldrig kommer att göra det heller. Förutom det där med krossade illusioner som jag skrivit om i tidigare inlägg.

Ett särskilt citat jag kommer ihåg är då Ottilia träffar Otto första gången och hon blir kär i första ögonkastet. Hon beskrev honom som drömprinsen, att jag nästan själv blev kär! Tycket nästan det lät som en dikt med de härliga målande beskrivningarna.

” Ej finns det en varelse så skön som han. Han är lagom lång, lagom smal. Hans panna är så ren, att man skulle tro det vara sjelfva sanningens och ärlighetens egen spegel. Och ögonen! Hans blick kunde vara himmel eller en dödsdom Hans mun var glädjens thron och allvaets tabernakel, det vill säga dit allvaret välsallan gick; men det kom dit, då var det skönare att se än all annorstädes. Ja, nu vet du kära Mormor, hur’ han ser ut, ty att tala om hans vackra näsa, hans penslade ögonbryn och välbildade händer…”

Detta var ju blott bara hennes illusioner om Otto. Det påminde mig om hur vi människor konstant dömer människor efter set vi ser. Vi lurar oss själva av vår syn. Som till exempel om vi såg en stor och kraftig man skulle vi nog tro att han är stark, modig och har en mörk röst, vi skulle aldrig tänkt på att han kanske har en väldigt pipig och mesig röst och att han är feg. Eller om vi såg en femtonåring morsa skulle vi direkt tänka men gud vilken ansvarslös slampa, vi skulle aldrig tänkt på att hon kanske blivit våldtagen eller gått genom någon annat hemskt.

Jag menar hur många gånger har vi själva inte blivit lurade av vår syn och dömt direkt.

En särskild scen jag kommer ihåg var när Ottilia inträdde Stockholm och beundrade allt hon såg och tycket att allt var så otroligt vackert, hur hon såg fram emot resan. Men så senare i boken blir inget som hon trott, hennes illusioner krossas. Hon blir allvarligt sjuk och har en extrem hemlängtan, hem till sin mormor.

Det påminde mig lite om mig själv faktiskt. Jag kommer ihåg i somras när jag åkte till Grekland, jag vara lika ivrig, längtansfull och hade en massa förhoppningar som Ottilia. Jag ska inte säga att resan sög men den tredje eller fjärde dagen (kommer inte riktigt ihåg) så fick jag någon slags ögoninflammation och hade fruktansvärt ont. Jag kunde varken öppna eller stänga ögon. Tårarna bara rann och rann, och det gjorde att min solbrända hy under ögonen bara blev torrare och torrare, sprack och flagnade. Det kändes som om jag hade nålar och knivar i ögonen. Jag fick åka in till sjukhuset där men den hjälpen jag fick där varade inte längre än några timmar innan smärtan kom tillbaka. Just de dagarna ville jag bara komma tillbaka hem till Sverige, Sveriges sjukhus och mina föräldrar som inte var med på resan. Resans första dagar var heltunderbara, men när jag blev sjuk blev inget som jag hade förväntat mig eller planerat. Jag hade aldrig trott att jag under min semester som jag hade längtat efter så mycket och hade stora planer inför skulle få ligga innanför sjukhusets och hotellets väggar. Sista dagen när vi skulle hem blev jag friskare, smärtan hade åtminstone lugnat sig. Det första jag gjorde när planet landade var att pappa tog mig till vårdcentralen.

Alltså sker saker och ting man aldrig haft en smula tanke på, allt kan förändras lika snabbt som vindens riktning.

Jag tycker att boken var helt uttråkande i början, men när man hade läst ungefär halva boken blev den mer intressant, och i slutet var den som bäst. (Hade önskat ett längre slut) När det liksom blev mer "action" i händelsen. Jag tror nog att språket är det som gör boken tråkigare (gammaldags svenskan och franskan). Hade språket varit mer morden hade man nog uppskattat boken mer. Eftersom de handlar om en tjej i vår ålder där det inte är så stor skillnad på vårt tänkande och våra drömmar. Det viktigaste i livet i denna period, vännerna, utseendet, och sist men inte minst kärleken, hennes mest älskade över allt på denna jord, Otto. Så är det ungefär för alla tjejer vid den här åldern, och så var det för 200 år sen med. Den känsligaste och osäkraste perioden i livet antagligen. Det som gör läsningen roligare är att man får en klarare bild av vad det är som skilljer sig mellan oss ungdomar idag och för 200 år sedan. Eftersom man vet hur det är idag för det mesta men man vet inte hur det var då. När man läser boken ställer man mig frågorna "hur skulle jag ha reagerat och gjort" eller "Hur skulle det vara för mig idag", och då märker man att det inte är så stor skillnad på Ottilias tänkande då och vårt tänkande idag. (Det skiljer alltid sig från person till person, men generellt) Skillnaden var mest samhället, normerna, och omgivningen. (Inlägg och den skillnaden finns i tidigare inlägg) Ämnet var väldigt känslig och sorlig, bocken är trotts allt värd att läsa tycker jag. :)

Hon berättade allt i en tillbakablick och avslutade det på samma ställe. Början av boken då man bara får veta att hon verkar väldigt slut och negativt förändrad efter resan fick en att undra varför, när hon berättar allt i en tillbakablick får man svaret, och sorligt vis slutar det med att hon snart kommer att dö (min tolkning, då det är skrivet på ett så metaforiskt och symboliskt sätt)

"När man bara börjar att halka nedför en fasansfull brant, så går det allt fortare och fortare. Det är en sorglig men sann erfarenhet. Hvarken helsa eller förmögenhet kunna någonsin på detta sätt räcka till för Ottos återstående lif, och, sedan båda delarne äro borta, måtte då Gud i sin mildhet ingifva honom verklig, upprigtig, från hjertat kommande ånger! Det är allt, hvad jag nu merönskar den tomma bilden af honom, som jag älskade öfver allt annat, som jag en gång satte i bredd med min Gud, för hvilket jag äfven är straffad nog, då jag vid tjugo år sett alla mina illusioner smälta bort.
God natt, Mormor! Oljan i lampan varar icke många dagar till, det känner jag - med fröjd."

Det här är sista meningarna i boken. Hon säger att hon då vid tjugoårsåldern sett alla hennes illusioner smälta bort. Inget blev så som hon hade förväntat sig eller trott skulle ske. Utan hon fick se det verkliga tuffa livet. Hennes illusioner som smälte bort förblev en lärdom i hennes liv. Det blev bara värre och värre "När man bara börjar att halka nedför en fasansfull brant, så går det allt fortare och fortare. Det är en sorglig men sann erfarenhet." När det väl började slutade det inte att bli värre och värre, först att lämna sin älskade och goda mormor, sedan placeras där hon var tvungen att anpassa sig, dubbelmoralen, bli förälskad, då det visar sig att han redan gjort en tjej gravid, och är förlovad med en annan, sedan hennes sjukdom etcetera. Det blev bara värre och värre till slut hade hon fallit till botten och orkade inte mer. Eftersom Kristendomen var något stort och respekterat på den tiden, som dock inte är det idag så skulle man älska Gud över allt annat. Hon älskade Otto så otroligt mycket att hon satte honom på samma nivå som Gud. Hon tror därför att hon blev straffad för det och därför fick alla hennes illusioner bara förbli drömmar och istället fick hon ett hårt liv, "som jag älskade öfver allt annat, som jag en gång satte i bredd med min Gud, för hvilket jag äfven är straffad nog, då jag vid tjugo år sett alla mina illusioner smälta bort."

Hon avslutar det med "God natt, Mormor! Oljan i lampan varar icke många dagar till, det känner jag - med fröjd.", som jag tolkade att hon inte hade många dagar kvar i livet. Oljan höll på att ta slut och när den gör det slocknar ljuset, ljuset som då är hennes hopp och livet. Den höll på att ta slut och skulle inte vara i så många dagar till. När den skulle slockna skulle hon dö.

När Ottilia äntligen blivit friskare ska hon gå ut från sitt rum och äta middag med alla andra. Där hon träffar Otto och han "första gången, i andras närvaro tilltalade mig, utan att bruka benämningen cousine, och dessa ord vorro dessutom beledsagade af en blick, en blick, som icke kan beskrifvas, ty det var kärlekens, den glada, lyckliga, om andras blickar liknöjda kärlekens". Men plötsligt öppnas dörren och hennes faster kommer in med en man och en kvinna vid varsin hand, därefter hennes oncle in med en ung blond flicka och arla sist en ung man som hon vid första ögonkastet igenkänner, Alfred, Ottos barndomsvän. Då förstod hon att den unga tjejen var Ottos fästmö Malvina och hans blivande svärföräldrar. Mer hinner hon inte se innan det svartnar till för hennes ögon och hon vaknar upp fyrtiofem minuter senare uppe i sin säng med doktorn och Melida vid sida.

Än en gång faller hon in i sin sjukdom i ytterligare flera veckor. Hon får höra att Otto gift sig och flyttat till sin nyblivna fru. Melida är den enda som stöttar henne och alltid är där vid hennes sida oavsett vad tills Ottilia blir bättre och får åka tillbaka hem till sin älskade och goda mormor. Hon bestämmer sig för att kolla förbi hennes vän Maria, den fördetta kammarjungfrun och hennes bebis. Hjälpa dem med det lilla hon kunde om de vore bortglömda. Men det var dem inte, på grund av Ottilias hjälp med att skriva brevet.

När Marie måste ge sig iväg passar Ottilia barnet, "Jag lutade mig ned öfver barnet, och tusen tårar och kyssar egnades detta lilla ting, som jag skulle gifvit all verldens rikedom för att, utan blysel, utan vanära eller känsla af brott, rå om, kunna kalla mitt".

Plötsligt Öppnas dörren hastigt och Otto kommer in. Han faller vid hennes vid hennes fötter gråtande och vilar sitt huvud mot hennes knän men hon ber honom "snasa sig". Hon såg det som Guds vilja att de icke skulle skiljas åt utan ett farväl för hela detta liv.