Jag brukar varken läsa gammal eller morden litteratur mycket, dock kollar jag mycket på filmer och serier.

Därför påminde denna boks handling mig mycket om en turkisk serie (översatt) som jag kollar på. I serien är det en kille som ser väldigt bra ut, han dejtar 3 tjejer samtidigt. En av dem är gift med en rik man som hon bara är gift med för pengarna och makten. Det påminde mig om Otto som är förlovad med Malvina för samma orsak men är "kär" i Ottilia.

De andra två är systrar men ingen av den har det minsta aning om att de är med samma kille. En dag gick den stora systern hem till killen utan att ha meddelat honom om det, när hon kom till honom upptäckte hon att han just legat med en annan tjej (hon som är gift med den rika). Det blir strul och tjafs och han råkar knuffa henne ner för trappan från andra våningen. Hon hamnar på sjukhus och de får reda på att hon var gravid men att hon miste barnet. Även den andra tjejen visade sig vara gravid. Lite som i boken då Otto gjort Maria gravid och Ottilia får reda på det. När hennes lilla syster får veta vem som är pappan blir systrarna ovänner och det blir en massa problem. Stora systern blir mentalt sjuk.

Killen hittade på en massa ursäkter och lösningar som han försökte övertala lilla syrran med tills han lyckades få henne att fly med honom då hon också gjorde det trotts allt för att hon var dödsförälskad i honom. Samma som i boken bara att Ottilia lyckades stå emot Ottos idéer.

Hon gjorde verkligen inget bra val måste jag säga, då det inte slutade med världens lyckligaste slut så som i sagornas värld. Utan han förändrades på alla möjliga sätt, han började dricka, komma hem sent på nätterna utan att säga vart han varit, bli aggressiv och misshandla henne. Sen har jag inte sett så mycket mer, men boken påminde mig mycket om den serien.

Själv har jag aldrig upplevt något liknade och hoppas att jag verkligen aldrig kommer att göra det heller. Förutom det där med krossade illusioner som jag skrivit om i tidigare inlägg.

Ett särskilt citat jag kommer ihåg är då Ottilia träffar Otto första gången och hon blir kär i första ögonkastet. Hon beskrev honom som drömprinsen, att jag nästan själv blev kär! Tycket nästan det lät som en dikt med de härliga målande beskrivningarna.

” Ej finns det en varelse så skön som han. Han är lagom lång, lagom smal. Hans panna är så ren, att man skulle tro det vara sjelfva sanningens och ärlighetens egen spegel. Och ögonen! Hans blick kunde vara himmel eller en dödsdom Hans mun var glädjens thron och allvaets tabernakel, det vill säga dit allvaret välsallan gick; men det kom dit, då var det skönare att se än all annorstädes. Ja, nu vet du kära Mormor, hur’ han ser ut, ty att tala om hans vackra näsa, hans penslade ögonbryn och välbildade händer…”

Detta var ju blott bara hennes illusioner om Otto. Det påminde mig om hur vi människor konstant dömer människor efter set vi ser. Vi lurar oss själva av vår syn. Som till exempel om vi såg en stor och kraftig man skulle vi nog tro att han är stark, modig och har en mörk röst, vi skulle aldrig tänkt på att han kanske har en väldigt pipig och mesig röst och att han är feg. Eller om vi såg en femtonåring morsa skulle vi direkt tänka men gud vilken ansvarslös slampa, vi skulle aldrig tänkt på att hon kanske blivit våldtagen eller gått genom någon annat hemskt.

Jag menar hur många gånger har vi själva inte blivit lurade av vår syn och dömt direkt.

En särskild scen jag kommer ihåg var när Ottilia inträdde Stockholm och beundrade allt hon såg och tycket att allt var så otroligt vackert, hur hon såg fram emot resan. Men så senare i boken blir inget som hon trott, hennes illusioner krossas. Hon blir allvarligt sjuk och har en extrem hemlängtan, hem till sin mormor.

Det påminde mig lite om mig själv faktiskt. Jag kommer ihåg i somras när jag åkte till Grekland, jag vara lika ivrig, längtansfull och hade en massa förhoppningar som Ottilia. Jag ska inte säga att resan sög men den tredje eller fjärde dagen (kommer inte riktigt ihåg) så fick jag någon slags ögoninflammation och hade fruktansvärt ont. Jag kunde varken öppna eller stänga ögon. Tårarna bara rann och rann, och det gjorde att min solbrända hy under ögonen bara blev torrare och torrare, sprack och flagnade. Det kändes som om jag hade nålar och knivar i ögonen. Jag fick åka in till sjukhuset där men den hjälpen jag fick där varade inte längre än några timmar innan smärtan kom tillbaka. Just de dagarna ville jag bara komma tillbaka hem till Sverige, Sveriges sjukhus och mina föräldrar som inte var med på resan. Resans första dagar var heltunderbara, men när jag blev sjuk blev inget som jag hade förväntat mig eller planerat. Jag hade aldrig trott att jag under min semester som jag hade längtat efter så mycket och hade stora planer inför skulle få ligga innanför sjukhusets och hotellets väggar. Sista dagen när vi skulle hem blev jag friskare, smärtan hade åtminstone lugnat sig. Det första jag gjorde när planet landade var att pappa tog mig till vårdcentralen.

Alltså sker saker och ting man aldrig haft en smula tanke på, allt kan förändras lika snabbt som vindens riktning.

Jag tycker att boken var helt uttråkande i början, men när man hade läst ungefär halva boken blev den mer intressant, och i slutet var den som bäst. (Hade önskat ett längre slut) När det liksom blev mer "action" i händelsen. Jag tror nog att språket är det som gör boken tråkigare (gammaldags svenskan och franskan). Hade språket varit mer morden hade man nog uppskattat boken mer. Eftersom de handlar om en tjej i vår ålder där det inte är så stor skillnad på vårt tänkande och våra drömmar. Det viktigaste i livet i denna period, vännerna, utseendet, och sist men inte minst kärleken, hennes mest älskade över allt på denna jord, Otto. Så är det ungefär för alla tjejer vid den här åldern, och så var det för 200 år sen med. Den känsligaste och osäkraste perioden i livet antagligen. Det som gör läsningen roligare är att man får en klarare bild av vad det är som skilljer sig mellan oss ungdomar idag och för 200 år sedan. Eftersom man vet hur det är idag för det mesta men man vet inte hur det var då. När man läser boken ställer man mig frågorna "hur skulle jag ha reagerat och gjort" eller "Hur skulle det vara för mig idag", och då märker man att det inte är så stor skillnad på Ottilias tänkande då och vårt tänkande idag. (Det skiljer alltid sig från person till person, men generellt) Skillnaden var mest samhället, normerna, och omgivningen. (Inlägg och den skillnaden finns i tidigare inlägg) Ämnet var väldigt känslig och sorlig, bocken är trotts allt värd att läsa tycker jag. :)

Hon berättade allt i en tillbakablick och avslutade det på samma ställe. Början av boken då man bara får veta att hon verkar väldigt slut och negativt förändrad efter resan fick en att undra varför, när hon berättar allt i en tillbakablick får man svaret, och sorligt vis slutar det med att hon snart kommer att dö (min tolkning, då det är skrivet på ett så metaforiskt och symboliskt sätt)

"När man bara börjar att halka nedför en fasansfull brant, så går det allt fortare och fortare. Det är en sorglig men sann erfarenhet. Hvarken helsa eller förmögenhet kunna någonsin på detta sätt räcka till för Ottos återstående lif, och, sedan båda delarne äro borta, måtte då Gud i sin mildhet ingifva honom verklig, upprigtig, från hjertat kommande ånger! Det är allt, hvad jag nu merönskar den tomma bilden af honom, som jag älskade öfver allt annat, som jag en gång satte i bredd med min Gud, för hvilket jag äfven är straffad nog, då jag vid tjugo år sett alla mina illusioner smälta bort.
God natt, Mormor! Oljan i lampan varar icke många dagar till, det känner jag - med fröjd."

Det här är sista meningarna i boken. Hon säger att hon då vid tjugoårsåldern sett alla hennes illusioner smälta bort. Inget blev så som hon hade förväntat sig eller trott skulle ske. Utan hon fick se det verkliga tuffa livet. Hennes illusioner som smälte bort förblev en lärdom i hennes liv. Det blev bara värre och värre "När man bara börjar att halka nedför en fasansfull brant, så går det allt fortare och fortare. Det är en sorglig men sann erfarenhet." När det väl började slutade det inte att bli värre och värre, först att lämna sin älskade och goda mormor, sedan placeras där hon var tvungen att anpassa sig, dubbelmoralen, bli förälskad, då det visar sig att han redan gjort en tjej gravid, och är förlovad med en annan, sedan hennes sjukdom etcetera. Det blev bara värre och värre till slut hade hon fallit till botten och orkade inte mer. Eftersom Kristendomen var något stort och respekterat på den tiden, som dock inte är det idag så skulle man älska Gud över allt annat. Hon älskade Otto så otroligt mycket att hon satte honom på samma nivå som Gud. Hon tror därför att hon blev straffad för det och därför fick alla hennes illusioner bara förbli drömmar och istället fick hon ett hårt liv, "som jag älskade öfver allt annat, som jag en gång satte i bredd med min Gud, för hvilket jag äfven är straffad nog, då jag vid tjugo år sett alla mina illusioner smälta bort."

Hon avslutar det med "God natt, Mormor! Oljan i lampan varar icke många dagar till, det känner jag - med fröjd.", som jag tolkade att hon inte hade många dagar kvar i livet. Oljan höll på att ta slut och när den gör det slocknar ljuset, ljuset som då är hennes hopp och livet. Den höll på att ta slut och skulle inte vara i så många dagar till. När den skulle slockna skulle hon dö.

När Ottilia äntligen blivit friskare ska hon gå ut från sitt rum och äta middag med alla andra. Där hon träffar Otto och han "första gången, i andras närvaro tilltalade mig, utan att bruka benämningen cousine, och dessa ord vorro dessutom beledsagade af en blick, en blick, som icke kan beskrifvas, ty det var kärlekens, den glada, lyckliga, om andras blickar liknöjda kärlekens". Men plötsligt öppnas dörren och hennes faster kommer in med en man och en kvinna vid varsin hand, därefter hennes oncle in med en ung blond flicka och arla sist en ung man som hon vid första ögonkastet igenkänner, Alfred, Ottos barndomsvän. Då förstod hon att den unga tjejen var Ottos fästmö Malvina och hans blivande svärföräldrar. Mer hinner hon inte se innan det svartnar till för hennes ögon och hon vaknar upp fyrtiofem minuter senare uppe i sin säng med doktorn och Melida vid sida.

Än en gång faller hon in i sin sjukdom i ytterligare flera veckor. Hon får höra att Otto gift sig och flyttat till sin nyblivna fru. Melida är den enda som stöttar henne och alltid är där vid hennes sida oavsett vad tills Ottilia blir bättre och får åka tillbaka hem till sin älskade och goda mormor. Hon bestämmer sig för att kolla förbi hennes vän Maria, den fördetta kammarjungfrun och hennes bebis. Hjälpa dem med det lilla hon kunde om de vore bortglömda. Men det var dem inte, på grund av Ottilias hjälp med att skriva brevet.

När Marie måste ge sig iväg passar Ottilia barnet, "Jag lutade mig ned öfver barnet, och tusen tårar och kyssar egnades detta lilla ting, som jag skulle gifvit all verldens rikedom för att, utan blysel, utan vanära eller känsla af brott, rå om, kunna kalla mitt".

Plötsligt Öppnas dörren hastigt och Otto kommer in. Han faller vid hennes vid hennes fötter gråtande och vilar sitt huvud mot hennes knän men hon ber honom "snasa sig". Hon såg det som Guds vilja att de icke skulle skiljas åt utan ett farväl för hela detta liv.

En klassiker dör aldrig ut kan man säga, den slutar aldrig att tala om vad just den boken har att säga. Förr kunde man inte uttrycka sig som man ville. Därför valde många författare att uttrycka sig genom böcker. Sophie kritiserar samhällets dubbelmoral i boken. Detta har väckt intresse hos många människor och även hos de nya generationerna för att det är ett ganska känsloväckande ämne hon skriver om, som har gjort att boken är omtyckt och mycket omtalad som har gjort att den räknas som en klassiker.

Med de eviga teman märker man att skillnad mellan då och idag ändå inte är så stor trotts en så lång tids skillnad och en så framgångsfylld utveckling. Dessa eviga teman gör att en bok kan vara omtyckt genom tiderna hur gammal den än är. De brukar ha ett betydelsefullt och lärorikt budskap. De eviga teman så som samhällsnormerna, klyftorna mellan alla människor, rika och fattiga, unga och äldre, män och kvinnor, kärlek, maktspel, etcetera är tidlösa, slutar man aldrig läsa om.

Fokusen i denna bok ligger nog mest på olycklig kärlek och samhällets dubbelmoral, med alla andra existerande i bakgrunden på berättelsen. Olycklig kärlek har genom alla tider och än idag existerat. Det är riktigt sorgligt med olycklig kärlek, kärlek är en av de vackraste, starkaste, svagaste och känsligaste känslorna, och ett behov i våra liv. Därför är det riktigt sorgligt med olycklig kärlek. Eller ännu värre när något har påbörjats och man har lurats och därför tvingas avsluta, såsom i Ottilias fall där sedan alla hennes förväntningar och förhoppningar krossas och hela hon liksom inte kan acceptera det helt utan bara blir förvirrad och deprimerad. "Farväl, du min ungdoms kärlek! Farväl, alla mina ljusa drömmar om jordisk sällhet! Farväl, min Otto, ty vi äro skiljda, och det för evigt! Alltsammans har ju blott varit en dröm - under hvilken du icke sofvit, och från hvilken jag nu vaknat upp. Så är det, min Otto"

Ett annat ämne är samhällets dubbelmoral, det är så hemskt när man verkligen älskar någon och tror denne är äkta och så visar det sig att man trott helt fel. Jämt visar det sig att ens närmaste är de falskaste. Man väljer inte sina vänner, utan man finner dem. Förr eller senare upptäcker man vilka som är de närmaste. Ottilias närmaste som hon verkligen älskar och bryr sig om är hennes mormor, som aldrig visat henne mer än ett ansikte.

I boken duar man inte varandra som vi gör nu för tiden. Utan man säger ni, farbror, faster etc. för att visa respekt. Vi duar varandra och säger förnamnet istället för fru, tant och farbror men vi visar ändå respekt genom hur vi talar till varandra, det spelar ingen roll eller det handlar inte om vad vi kallar varandra.

Tack och hej!

Alltså tycker jag att Ottilia gjorde helt rätta val, även om det var riktigt svåra beslut.

Hejdå!

Hej hej! I det här inlägget tänkte jag skriva lite om de okontrollbara känslorna hos Ottilia. :)

Ottilas känslor är oemotståndliga, hon påverkas dessutom mycket utav Otto. Som till exempel även fast än hon inte gillar sin faster särskilt mycket så har hon en svag känsla av att hon trotts att gillar henne. ”Denna qvinna var ju Ottos moder! Bara denna omständighet gaf henne i mina ögon ett värde”. Detta citat är tagen efter allt Ottilia har fått reda på om Otto och fått reda på vem han verkligen är. Hon Älskar Otto så otroligt mycket att hon älskar allt som har med honom att göra!

När Ottilia är sjuk och ligger i sitt rum sovande kommer Otto in när hon vaknar och är oerhört kärleksfull mot henne, bara det får henne att plötslig bara glömma bort allt ont, "Kära Mormor! hur är det möjligt, att man från en sådan sorg, sådan qval, kan inom några timmar återgå till en glad, mild, förtjusande sinnesstämning, utan minne af hvad som varit, utan fruktan för vad som skall komma, utan besinning, utan eftertankar?"

Även Otto älskar henne obeskrivligt mycket så som man uppfattar det när man läser, men det får en att undra om han bara leker med henne eller om han verkligen är seriös. Ena sidan får han mig att tro att han verkligen älskar Ottila och att det är första gången han är kär på riktigt medan Maria bara var för ligg och Malvina för pengarna och maktens skull.

Men andra sidan får mig att tro att han är exakt likadan mot henne som han var mot dem andra, för när Ottilia var hos Maria och Maria berättade om Otto påminde det mig om hur han var och vad han sa till Ottilia. ”Ack, min goda, söta, nådiga Fröken, fördöm mig inte! Han var oemotståndlig för mig, arma, oerfarna kräk, som kom från landet förlidet år. O, min Gud, hvad han var god mot mig! Och hvad han slutligen lofvade mig mycket godt för mig och för – barnet!” Ganska exakt så är han mot Ottilia, så det får en att undra om han verkligen älskar Ottilia så mycket som han beskrivet det för henne eller om det bara är en endaste stor lögn det hela.

Vi hörs!

Hejsan gott folk, kom att tänka på en sak när jag läste och tänkte göra ett inlägg om det.

Ottilia blir helt kär i Otto som är hennes fasters son när hon kommer till Stockholm. Otto är den enda som förgyller hennes resa, och då tänkte jag incest?? Fast egentligen kanske det inte ska ses som det eftersom de inte hade den kontakten som brukar vara mellan kusiner annars då de inte hade setts eller haft kontakt sen tidigare. Men eftersom boken är gammal, från 1800-talet så kanske det inte var så att man hade den relationen till sina kusiner som man har idag. Utan man skulle gifta sig med någon från samma kött och blod alltså kusinen eller släktingen. I det sättet känns dem inte så moderna heller, idag är det mycket blandat blad par.

Idag är det olagligt med förhållande mellan kusiner, då forskning visat att det är större risk för negativa mutationer i avkomman. Jag själv anser mina kusiner som mina bästa vänner eller syskon och har den relationen till som jag har till min egen syster och bror.

Adioos!

Hej hej!

I det här inlägget tänkte jag skriva lite om Ottilia. :)

Ottilia har beskrivits som en vacker tjej från och med början av boken, hon är en ung, fattig och oerfaren tjej från landet.

"En dylik fästes äfven öfver mina bruna lockar, och, när jag var färdig, sade den frun, som Tante skickat efter, för att kläda mig, att ingen på hela balen var eller kunde vara så vacker som jag"

Som jag skrev tidigare blir Ottilia helt dödsförälskad i Otto, som också verkar älska henne otroligt mycket med allt han säger till henne. Senare i boken får Ottilia reda på att Otto redan är förlovad med den rika Malvina och gjort Maria, kammarjungfrun gravid. Trotts det hjälper hon Maria för att hon tycker synd om henne då hon ser hur illa hon ligger till för att hon blivit utslängd och vågade inte återvända hem till sin ort "sådan", skam. Utan fick bo i ett mörkt och kallt hus, där Marie "nämligen låg blek och usel på en dålig bädd, och bredvid henne ett litet barn, lindradt endast i tunna halsdukar, ehuru det var mycket kallt i rummet, hvilket var mörkt och eländigt. Jag blev stum af ängslan och en sorlig överraskning." Ottilia kände medlidande, och hjälpte henne. Hon städade, satte på värme duschade bebisen och gav sina kläder åt dem. "Sedan tog jag utaf mig mina båda underkjolar, fick mig en sax, och af flanellskjorteln blefvo nu tvänne stora stycken, hvaraf jag lindrade in den lilla ungen i det ena samt bäddade sedan med det andra åt henne, och min tjocka, varma shawl fick hon till ett litet täcke."

Efter allt det här när Ottilia går hem blir hon fruktansvärt förkrossad och sjuk. Hennes förhoppningar om Otto krossas och förändras men hon han ändå inte släppa honom från tankarna. En blandning av att hjärnan nekar honom men hjärtat inte kan vara utan honom. Sorligt nog!